Torvsjö Kvarnar

Redan för 7 000 år sedan fanns det människor runt Torvsjön. De bodde här under sommaren. Runt sjön finns förhistoriska fyndplatser och skörbrända skärvstenar som användes till uppvärmning och matlagning i eldstäder och kokgropar.

Den förste nybyggaren i Åsele Lappmark slog sig ned på 1670-talet, och 1752 fick Per Jakobsson d.y. frihetsbrev på det nybygge som blev Torvsjö by. På den östra sidan av sjön var jorden bördig och inte så frostlänt. År 1900 bestod byn av 7 hemman. Den ursprungliga basnäringen för nybyggaren i form av jakt och fiske hade då trängts undan av boskapsskötsel och jordbruk och med detta hade nybyggaren utvecklat åkerbruket i lappmarken.

Inlandsbonden var i sitt självhushåll beroende av de naturresurser som skogen och vattnet gav och varje hushåll var ett arbetslag med flera generationer och anställt tjänstefolk. På åkrarna odlades framför allt korn och potatis och inpå knutarna fanns den så viktiga skogen. Den gav byggnadsmaterial, brännved, kol, tjära och slöjdämnen.

De gemensamma angelägenheterna i byn var många: slåtter, vägar, skogsarbete, dikning m.m. och så klart även de resurser som vattnet i Kvarnbäcken gav. I anslutning till bäcken finns en rad installationer som drivs av vattnet. I anläggningen nyttjas vattnets kraft genom skvaltkvarnar, överfallshjul och underfallshjul.

På 1960-talet var anläggningen starkt förfallen men tack vare initiativ från byn och samarbetet med Länsarbetsnämnden, Åsele kommun och Västerbottens länsmuseum startades arbetet med att restaurera anläggningen och stiftelsen Torvsjö Kvarnar bildades. Idag är anläggningen ett enastående exemplen på den stora hantverksskicklighet och ingenjörsanda som rådde hos inlandsbönderna i lappmarken och anläggningen förklarades som byggnadsminne 1972.

Skvaltkvarnar

Skvaltkvarnen är den effektivaste formen av en vattendriven kvarn då kvarnhjulet ligger vågrätt i rännan och kräver lite vatten och fallhöjd. De sex skvaltkvarnarna i Kvarnbäcken anlades under 1800- och början av 1900-talet, då byn växte till sju hushåll och omkring 100 bybor. Under vår och höst då vattenmängden är som störst maldes bröd- och fodersäd. Penninghushåll ersatte så småningom självhushåll men så sent som 1937 maldes fortfarande mjöl i Jon-Isaks kvarn.

Slipstenar

Istället för att driva slipstenar med handkraft nyttjade Torvsjöborna vattnets kraft. Flera slipstenar placerades längs Kvarnbäcken. Vid slipning vid bäcken krävs ingen speciell insats för att blöta stenen. Stänk från vattenhjulet fångas i en ränna som sedan leder vattnet mot slipstenen.